Lyckat halvmaraton i sydeuropeisk värme

Söndagen den 23:e maj inträffade det som vi alla väntat på sen vinter-OS i Vancouver: Tivoli-Lauf här i Aachen.

Jag anmälde mig till loppet på torsdagskvällen - sent eftersom jag under en längre tid (läs: en vecka) lidit av en sjukdom (läs: förkylning).

Kring klockan 15:30 började jag och Per vår färd till "Tivoli" som är Alemannia Aachens nya hemmaarena.

Startskottet brann av klockan 17:00 och tre varv kring en halvjobbig bana var att vänta. Per ställde sig på en extremt strategisk plats så att jag hade tillgång till min specialpreparerade energidryck två gånger per varv! Detta var ovärdeligt och avgörande för en eventuell framgång.

Varv 1
Springer på och som vanligt: alldeles för snabbt. Känner mjölksyra i benen efter 4 kilometer och har dålig kontakt med musklerna. Denna känsla släpper efter en säkert 1.5 kilomer lång nerförsbacke.

Varv 2
Känner mig ganska stark men det är otroligt varmt och jag är lite yr. En slurk av energidryck vid "vattenstationen Per" resulterar i en socker och vatten topp och jag är starkare än aldrig förr... i 400 meter. Sen kommer stigning nummer två.

Nu är det jobbigt och jag börjar titta på kilometerskyltarna. Jag tänker i procent och jämför med andra lopp och löparrundor. Det här ska gå att fixa!

Varv 3
Kring 7 kilometer kvar och nu försöker jag tänka så lite som möjligt och låter benen jobba autonomt. När jag nått toppen av den värsta stigningen, trycker jag i mig vatten och tar en svamp och klämmer ut vatten över hjässan och trycker upp svampen i armhålorna för att svalka mig lite. Det är 3 kilometer kvar - ungefär 12 minuters ansträning och jag börjar gasa på i den långa nerförsbacken.

Jag tar rygg på en kille som ser rätt så stark ut och springer om honom när det är en kilometer kvar. Han flåsar mig i nacken och jag lägger i sista växeln när jag ser målfållan Han kräks mentalt och jag piskar honom med hela 3 sekunder.

Resultat
Plats 10 av 254
Tid 1h 29min 53sek

Jag är otroligt nöjd men jag skulle aldrig klarat att springa under 1h30min utan Pers hjälp!

Gött gräbbz att ni äntligen börjat skriva igen... Jag befarar dock att ni eldar för kråkorna!



Det vore därför rätt fint att, för att bespara er mödan med att krysta fram dessa mediokra inlägg, de som faktiskt läser kunde skriva nått i kommentarerna! (nu gjorde jag mig själv skyldig till denna dödssynd, uppenbarligen!)

fortsättning

Livet i Aachen är i allmänhet heeeelt ok. För nån vecka sen hade vi fem dagar med extrem sommarvärme och vi trodde bestämt att den skulle hålla i sig. Nu har vädret skiftat till nån form av deppig svensk inlandsvår, men bondbrännan sitter kvar på armarna och vittnar, som en hällristning, om en svunnen tid då saker och ting var lite bättre.

Jag (Johan) är nu en vuxen man. Jag är 25 år gammal, jag har inget jobb, jag har ingen bil och jag äger ingen egen bostad. Jag "äger" ej heller en fru. Vem är jag? Ja, det är helt riktigt... jag är en pojke i kris.

Jag vill härmed tacka för alla fina gratulationskort som kommit på posten! Tack :)

Framtiden

Under v.21 planerar vi att resa runt lite i Tyskland.

v.22 kommer vi hem till Sverige (31:a maj till 9:e juni)

Frankfurt och Köln

Med dryga tre månader kvar av vår vistelse här i Tyskland har vi nu känt hur det börjat rycka i upplevelsetarmen.

Den 25:e april åkte vi exempelvis till Bonn för att se finskan Heini springa maraton och fullfölja detta lopp på den otroliga tiden 3h31min.

Den 1:a maj, dagen efter Valborg, åkte vi till Frankfurt för att spana Tysklands finanskvarter och enda riktiga skyline. Vi tog tåget kvar över nio på morgonen från aachens centralstation. Tåget tog oss till Siegen som är den sista anhalten i NRW (Nordrhein Westfalen), detta för att vi reser kostnadsfritt i detta bundesland. Frankfurt ligger i Hessen och här måste vi tyvärr betala.







Det kostade oss totalt 37 € att åka från Siegen till Frankfurt. Tåget var riktigt skabbigt och sätena svampiga. Per hade en nörd breve sig som satt och smilade när vi pratade svenska, samtidigt som han själv läste samma sida om och om igen i en bok i grundläggande högskolematematik.

Väl framme, mötte vi upp Anna och låste in våra ryggsäckar på centralstationen. Vi gick längs Kaiserstrasse till stadskärnan och tog en kaffe tillsammans innan Anna rörde sig vidare till sin klätterträning.

Jag och Per passade på att själva göra Frankfurt. Vi strosade omkring, leendes, fjärtandes, på de exklusiva gatorna. Vi sökte oss till det näst högsta huset i staden och åkte upp till taket för en mindre peng. Det var otroligt häftigt att få se staden från den här höjden! (foton kommer senare).

Vi åt en mindre lunch och mötte sedan upp Eleonor vid centralstationen. På kvällen åt vi middag tillsammans på en lite finare restaurang. Vi övernattade hemma hos Anna i Hanau.

På söndagsmorgonen fick vi besked om att vi kunde åka med en viss Roman tillbaka till Aachen från Frankfurt. Vi hittade möjligheten till denna samåkning på sajten www.mitfahrgelegenheit.de. Roman ägde en svart AlfaRomeo och körde stundtals i 190km/h på Autobahn.

Den 12:e maj åkte vi till Köln för att titta på VM-hockeymatchen mellan Finland och USA. Jag låter bilderna sköta talan. :)

Ett meddelande till er som fortfarande läser...

I brist på rumsrena och intressanta anekdoter från Robespierres och Lill-Jans liv värda att skriva ned på denna blogg har nu jag, Pers bror Ulf, ombetts krönikera min blixtvisit i Aachen.



Tänk er en man i en tigerkostym. Eller en tiger i en manskostym (visas ej på bilden). Det är uppenbart att inte ens den mest amatörmässiga tigerskådaren bryr sig! Och det är här min upplevelse i Aachen under sportlovet 2010 kommer in i bilden.

Om du börjar tröttna på att läsa vid det här laget ber jag dig vänligen fortsätta, om inte för barnen i Afrika så för tigrarnas skull!

Und das Story Beginnt...
Jag landade på flygplatsen i Köln vid tolvsnåret på onsdagen. Våren låg i luften, fåglar kvittrade. Jag hade för första gången sedan curlingskandalen i vinterspelen i Vancouver kunnat förmå mig att äta igen.
Efter att ha hämtat ut mitt bagage tog jag tåget till Aachen via Köln, och fick under tågbytet en glimt av kölnerdomen. Det är förutom att kölnerdomen tog 632 år att färdigställa värt att nämna att stavningsprogrammet inte vill erkänna kölnerdomen som ord, istället föreslås "könssjukdomen" (vill bara understryka att jag INTE fick en skymt av den!!).
När jag kom fram möttes jag av Per, och gentleman som han var hjälpte han mig med väskorna till ateljévåningen på Moltkestrasse. Efter ett stärkande mellanmål bestående av kvarg och frukt gick vi ut på stan för att möta upp Johan som var hos frissan.
Jag önskar att jag hade haft kameran med mig, men ni får tro på mig när jag säger att Johan var stiligast i stan när vi mötte honom där han gick längs Antoniastrasse med eftermiddagssolen i ansiktet (som trots årstiden var ganska solbränt, kan det ha varit brunkräm?), med sitt ondulerade hårsvall fläktande i vinden och ett brett leende som fullkomligt skrek Pepsodent!

Dagen därpå gjorde jag och Johan stan till fots medan Per gjorde sin tenta. Efter att Per överträffat förväntningarna och spikat provet drog vi till favoritkebabhaket för en segerfest á la döner. Kebaben var utan tvekan den bästa kebaben jag någonsin satt tänderna i, och efter måltiden kände vi oss alla satisfierade.
Det dröjde dock inte länge förrän segerns sötma förvandlades till en sur, jäsande, vridande känsla i magen. Jag förmodar att de som fortfarande läser är persontypen som faktiskt hört (och kanske gått på) "råttan i pizzan"-myten...

Låt mig förtälja en uppdaterad och betydligt mer sanningspräglad version på historien.

Kebabbrödet på golvet
Det var en frisk vårdag i det soliga Aachen. På Mr. Kebap satt tre svenskar som just inmundigat ett riktigt skrovmål och lyckligt ovetande om vad som komma skulle. Den ene reste sig och gick fram till disken för att betala notan. Han hann dock inte mer än öppna plånboken förrän det hemska hände. Inom loppet av en tiondels sekund lyckades dönertysken tappa ett av kebabbröden på golvet och helt sonika plocka upp det igen. Det hemska var att han inte gjorde det som vilken sinnesfrisk människa som helst skulle gjort, dvs. slängt brödet! Nej, nej, helt ogenerat fortsatte han fylla brödet med kebab!!!

Efterdyningarna blev att den betalande svensken (jag i fallet) senare på kvällen insjuknade i någon form av fläcktyfus, och vips så var resten av resan förstörd!

Jag kommer aldrig glömma det hemska som hände i Aachen 2010, och jag kommer inte heller vila förrän kebabterroristen är bakom lås och bom! Jag bifogar här en länk med en fantombild på förövaren och ber allmänheten ringa Interpol om ni ser denna man: http://www.basookaboys.com/wordpress/wp-content/uploads/2009/03/hairy_man_copy.jpg

Jag vill härmed tacka alla som var naiva nog att fortsätta läsa i hopp om att det skulle komma något vettigt över huvud taget, men oavsett hur gärna jag vill fortsätta skriva kan jag inte avvara mer av min dyrbara tid denna lördagsafton!

Sist men inte minst ber jag er läsare skänka en tanke till de krigsdrabbade i Haiti, de faller nämligen lätt i glömska i dessa tider när naturkatastroferna avlöser varandra!

Auf wieder hören! / Uffe

Hälsningar från ett grått Aachen...

Aachen har cirka 250 regndagar per år och den genomsnittliga årsnederbörden hamnar kring 800mm, vilket är betydligt mer än Stockholms 530-nånting. De små vattenpartiklar som ständigt finns i den öchniska luften genererar ett grått filter som får tankarna att flyga iväg till en regnig och vidrig dag i Bastogne i serien Band of Brothers.



Ju nämare man kommer Aachens stadskärna, desto bättre känns det i kroppen. Här kan man spatsera förbi de små butikernas skyltfönster och observera människor som planlöst går omkring på de små kullerstenstäckta gatorna. Ljuset som kastas från gatlyktor och butiksskyltar reflekteras i den tunna vattenhinnan som omslöjar de oberäkneliga antalet stenar som markerar vägen upp till salutorget. Till slut kommer man fram till sitt mål: Starbucks - och om man sätter sig längst in i lokalen så kan man låtsas att man befinner sig i New York eller någon annan metropol.

Jag längtar efter sommaren.

...

Här om dagen var jag på exkursion med klassen i Wasserversorgung I (vattenförsörjning). Vi tittade på ett ganska så avancerat reningsverk i Roetgen och på en häftig damm.




Just nu är det tentaperiod och jag har en skottkärra med saker att göra. Hemuppgifter i Stålbyggnad, Byggstatik och Byggmekanik måste lämnas in för att jag ska få möjlighet att skriva tentorna i dessa ämnen. Jag har en hel del nattarbete framför mig om jag fortsätter att vara så här lat som jag varit fram tills nu.


Annat:
Vi har f.ö. börjat köra BJJ med GI (om någon undrar) och vi har en gästtränare (brunbälte) som kommer till klubben varje torsdag.

Jag planerar att komma hem i slutet av mars för att kubba Ursvik Ultra...

09.01.2010 Tillbaka i Aachen

Johan:

Hej hopp! Nu har vi äntligen kommit tillbaka till Tyskland, möjligheternas land. Känns flummigt att lämna Sverige bakom sig efter att ha spenderat dryga 3 veckor med familj och vänner.

Här finns det just nu lika mycket snö som i Sverige och det har tydligen ställt till med stora problem. Det var t.ex. jäkligt ansträngande att gå de dryga 300 m med rullväskan från tågstationen till huset. ;)

Det första som slog mig (igen), var de billiga matpriserna. It never ceases to amaze me. 20 pengar för två fulla kassar med mat! Häftigt!

Nu ska vi komma igång med de plugg- och träningsrutiner som vi hade innan vi åkte hem. Fler uppdateringar och bilder kommer de kommande dagarna!

Ha det bäst